"Trippelchock"-utmaningar för europeisk säkerhet, enligt survey med 501 experter från Robert Schuman-institutet

En ny survey om Globala risker för EU 2026, ledd av Veronica Anghel vid Robert Schuman-centret, avslöjar en Europeisk Union som står inför en ”trippel chock” för europeisk säkerhet för sin kritiska infrastruktur, sitt omedelbara grannskap och sin historiskt centrala säkerhetsallians. I stället för att frukta ett enda, katastrofalt krig förbereder sig europeiska experter nu för en mer godtycklig epok av överlappande kriser utformade för att testa kontinentens motståndskraft. Detta landskap definieras av förskjutningen mot en ”gråzon” av konflikt där gränserna mellan fred och provokation i praktiken har suddats ut.

Det osynliga slagfältets uppgång

Den mest angelägna skuggan över Bryssel idag är inte en konventionell armé vid portarna, utan det genomgripande hotet från hybridkrigföring. För första gången rankas en störande hybridattack mot kritisk infrastruktur – allt från sabotage av undervattenskablar till plötslig nedstängning av elnät – som den största risken för EU. Det finns en växande enighet bland experter om att fientliga stater kommer att fortsätta att undersöka Europas digitala och fysiska nätverk och se dem som mjuka mål. Följaktligen utvecklas själva definitionen av vad försvar är till att säkerhet nu förlitar sig lika mycket på redundans och snabb reparation av transport- och energisystem som på traditionell militär styrka.

Europeisk säkerhet: Östra flanken och det transatlantiska ankaret

Ryssland är fortfarande den centrala tyngdpunkten för den europeiska oron, men oron har mognat till en rädsla för en ”rysk fred”. En vapenvila i Ukraina på villkor som är gynnsamma för Moskva ses som ett betydande hot som inte bara skulle belöna aggression utan också undergräva den långsiktiga livskraften för demokratisk suveränitet i regionen. Bortom Ukraina är förlusten av säkerhet för icke-Nato-grannar en återkommande mardröm, där experter framhäver potentialen att den georgiska regeringen helt underkastar sig en Kreml-ledd agenda.

Samtidigt uppfattas EU:s ”ankarallierade”, USA, i allt högre grad som en källa till strukturell risk snarare än bara en skyddsleverantör. Medan sannolikheten för ett fullskaligt krig mellan NATO och Ryssland fortfarande är avlägsen, ses utsikten till att USA drar sig ur säkerhetsgarantierna som en chock som är betydligt mer sannolik än tidigare år. Denna förändring pekar mot en växande sårbarhet: EU är långt ifrån att ha den oberoende försvarskapacitet som behövs för att ersätta det amerikanska paraplyet på kort sikt.

Ett jämförande perspektiv: Spegeln av global risk

När man jämför detta med Council on Foreign Relations (CFR) Preventive Priorities Survey – det amerikanska instrument som fungerade som metodologisk inspiration för denna studie – framträder tydliga prioriteringar. Medan USA-centrerade studier ofta fokuserar på direkta militära konfrontationer eller interventioner, är den europeiska utsikten unikt känslig för de interna politiska sprickor som orsakas av externa spridningseffekter. Till exempel ses instabilitet i Mellanöstern och Nordafrika främst genom linsen av hur irreguljär migration och radikalisering kan instrumentalisera polariserad politik inom EU självt.

Denna expertgrupp – ett urval av 501 individer med hög kunskap, dominerat av akademiker och experter från tankesmedjor – antyder att EU tvingas gå från ett fokus på lokal krishantering till att verka som en geopolitisk aktör i en stormaktsarena dominerad av USA, Kina och Ryssland. Den globala riskkartan för 2026 visar i slutändan en union som måste förbli hypervaksam på flera fronter och balansera sin strategiska oro mellan sina östra gränser och sina äldsta allierades framtida tillförlitlighet.

Författad av

LarsGöran Boström

Developer of the online course “Data Ethics – Navigating the Ethical Landscape of Emerging Technologies and a book on Data Ethics