Scenen var ställd i Davos i januari 2026, där Ursula von der Leyen målade upp en vision av ett Europa som stod på tröskeln till en ny era … en era där energi skulle flöda lika fritt som kapital, där kontinentens säkerhet inte längre smiddes i fat med importerad olja, utan i kretsarna i sammanlänkade elnät och i bladen på havsbaserade vindkraftverk. Hennes röst bar tyngden av en ledare som hade lotsat Europeiska unionen genom stormen av rysk energiutpressning. Hon förklarade med tyst triumf att Europa hade tagit kontrollen över sitt eget öde. Siffrorna verkade bekräfta hennes ord: rysk gas, som en gång var livsnerven i kontinentens industri, stod nu för endast 12 procent av EU:s import – ner från en kvävande nivå på 45 procent bara fyra år tidigare. REPowerEU-strategin hade fungerat, åtminstone på papperet. Rörledningarna hade omdirigerats, terminalerna byggts, och förnybar energiproduktion hade skjutit i höjden med sådan kraft att 2025 blev det år då sol- och vindkraft för första gången i historien utgjorde en större andel än fossilbränslen i EU:s energimix.
Men under ytan av dessa glittrande framgångar döljer sig en mer komplicerad sanning, en som von der Leyen endast flyktigt erkänner i sina tal. Europas Green Deal, som en gång var ett lysande fyrtorn för klimatambitioner, börjar nu visa sprickor i sitt grundfundament. The Joint Research Centres (JRC) kritiska bedömning – att endast 32 av de 154 målen i the Green Deal fortfarande är på rätt väg – hänger som ett mörkt moln över hennes framstegsdeklarationer. Nästan en tredjedel av målen kan inte ens mätas ordentligt, förlorade i en dimma av otillräcklig data. Det förefaller som the Green Deal håller på att bli offer för sin egen omfångsrikedom: en stor vision som sträckts ut för tunnt över för många fronter.
Von der Leyens retorik 2026 har antagit en tydligt pragmatisk nyans, långt ifrån det modiga, transformerande språket under hennes första mandatperiod. Där hon tidigare talade om Europa som en global klimatledare, formulerar hon nu hållbarhet som ett medel till ett mål: ett verktyg för att säkra konkurrenskraft, strategisk autonomi och energioberoende. På konferensen Clean Tech Conference i maj förklarade hon att verkligt oberoende krävde en accelererad elektrifiering – ett uttalande som resonerade med den snabba ökningen av elbilsförsäljning och de 100 000 nya jobben som årligen skapades inom cleantech-sektorn. Industriaccelerationslagen, hävdade hon, skulle förenkla regler och skynda på tillståndsprocesser, och därmed säkerställa att EU:s skattefinansierade investeringar flöt tillbaka in i europeisk industri. Det var en vision av ett Europa som kunde tillverka sin egen framtid, där ren energi inte bara var en miljömässig nödvändighet, utan också en ekonomisk sådan.
Green Deal under belägring
Men denna vändning mot pragmatism har inte kommit utan konsekvenser. Green Deal, som en gång var hjärtat i hennes agenda, befinner sig nu under belägring. Miljöorganisationer varnar för att strävan efter ”förenkling” ofta döljer en smygande avreglering – en uppmjukning av ambitionen som riskerar att undergräva Europas klimatledarskap just när det behövs som mest. Europeiska miljöbyråns (EEB) transformationsspårningsverktyg berättar en historia om en policyram som nedmonteras av politiska maktkamper, utländsk inblandning och en växande våg av anti-regleringstrender. Den nya oljekrisen, som von der Leyen medger, har bara understrukit behovet av en omstart av the Green Deal – men vägen framåt är fylld av kompromisser. Även om hon hyllar EU:s första lag om jordhälsa och en ny strategi för vattenresiliens, är den övergripande berättelsen en om reträtt: försenade mål, utspädda löften och en kontinent som kämpar för att förena sina gröna ambitioner med de hårda realiteter som geopolitisk och ekonomisk press medför.
Krisledning före idealism
Ironin är att von der Leyens mest konkreta framgångar inom energisäkerhet inte har uppnåtts genom Green Deal-idealism, utan genom den kalla kalkyleringen av krisledning. REPowerEU, som föddes av nödvändighet i kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina, har varit EU:s mest effektiva verktyg för att bryta Kremls energigrepp. Diversifieringen av försörjningen, accelerationen av förnybar energiproduktion, utfasningen av ryska fossilbränslen – dessa var inte produkter av en stor klimatstrategi, utan av ett desperat försök att överleva. Och ändå är även här segrarna ofullständiga. Konflikten i Mellanöstern skickade chockvågor genom de globala energimarknaderna i början av 2026, och kostade EU ytterligare 13 miljarder euro på bara sex veckor. Kontinenten kan vara mindre utsatt än tidigare, men den är inte immun. Den elektrifieringsplan hon hyllar är lika mycket ett skydd mot framtida prisstötar som en klimatpolicy.
Två Europa – Von der Leyen -paradoxen
Det som framträder ur von der Leyens senaste tal är en ledare fångad mellan två Europa: Ett Europa med modiga ambitioner, där energisamarbetet och cleantech-revolutioner lovar en framtid av oberoende och hållbarhet, och ett Europa med hårda kompromisser, där the Green Deals en gång oantastliga mål nu är förhandlingsbara, där framsteg mäts inte i att undvikna utsläpp utan i bevarad konkurrenskraft. Hon talar om en inre marknad som stimulerar grön innovation, men samma marknad ses i ökande utsträckning som ett verktyg för autonomi snarare än miljömässig frälsning. Hon firar EU:s största frihandelsavtal med Latinamerika som en seger för hållbarhet framför utnyttjande, men avtalets sanna betydelse kan ligga i dess ekonomiska tyngd – 20 procent av den globala BNP:n – snarare än dess gröna meriter.
Implementeringsklyftan
Implementeringsklyftan kvarstår också. Gränsöverskridande integration av förnybar energi förblir långsammare än vad policydokumenten lovar. Effektiviseringsåtgärder möter motstånd i nationella parlament som är ovilliga att belasta väljare som redan är hårt ansträngda av inflation. Och medan förslaget att reducera importerad energikonsumtionen till 30 procent till 2040 erbjuder ett lockande huvudmål, kräver vägen dit en samordning som historiskt sett Bryssel inte har varit mäktig. Förnybarenergidirektivet, Elektrifieringshandlingsplanen och Energieffektiviseringsdirektivet existerar som ett integrerat system på papperet, men deras harmonisering i praktiken förblir skör.
En strategisk tillgång
Den mest avslöjande spänningen, kanske, ligger i hennes ramverk för energi i sig. För von der Leyen är ren energi inte längre bara en moralisk skyldighet, utan en strategisk tillgång – en som erbjuder oberoende, säkerhet och lägre kostnader. Det är en berättelse som stämmer väl överens med EU:s bredare skifte mot strategisk autonomi, ett erkännande av att i en värld av stormaktskonkurrens måste hållbarhet tjäna suveränitet. Ändå riskerar denna nyttotänkandeinställningen till grön policy att urholka den idealism som en gång definierade det europeiska projektet. Green Deal var ämnad att bevisa att regeringar kunde leda den gröna omställningen bättre än marknader. Istället, som Institute of Economic Affairs kort och gott uttrycker det, har den lett till högre energikostnader, svagare industriell konkurrenskraft och en rad dyra misslyckanden. De 680 miljarder dollar som har pumpats in i the Green Deal sedan 2021 har gett blygsamma miljöförbättringar som bäst, medan den ekonomiska bördan för hushåll och företag bara blir tyngre.
Energipriser
Energipriserna själva förblir en tyst antagonist i detta drama. Trots att de ryska rörledningsflödena har kollapsat och att man hastigt har byggt LNG-terminaler, avslöjade 2026 en ny sårbarhet – inte brist, utan kostnad. Höga energikostnader dränerar kontinentens industriella potential och gör tyska stålverk och franska kemifabriker mindre konkurrenskraftiga gentemot amerikanska och asiatiska konkurrenter som njuter av billigare energi eller färre regulatoriska bördor. Energisäkerhets- och klimatriskindexet 2026 visade att tillgängligheten till energi har övertagit första platsen som politisk risk för Europas ekonomier. Tillgänglighet, inte tillgång, har blivit flaskhalsen.
Energiunionen
I detta landskap låter von der Leyens tal som en noggrann balansakt. Hon prisar förtjänsterna med elektrifiering och hemmagjord ren energi, men hon kan inte ignorera det faktum att Europa förblir sårbart för globala chocker i fossila bränslen. Hon hyllar Industriaccelerationslagen som ett sätt att säkerställa att ren teknik utvecklas och tillverkas i Europa, men hon måste möta verkligheten att kontinentens industriella bas fortfarande håller på att tappa mark till sina amerikanska och kinesiska konkurrenter. Hon talar om en sann Energiunion, där ren energi flödar fritt över gränser, men spridningen av elpriser över kontinentens knutpunkter berättar en annan historia – en historia om fragmentering, om en marknad som fortfarande är långt ifrån den smidiga integration hon avser.
Idealism och realism konvergerar
Trenden är alltså en av konvergens och divergens. EU:s hållbarhets- och energisäkerhetspolitik är i allt högre grad sammanflätade, där var och en förstärker den andra i en god cirkel av motståndskraft och avkolnisering. Men de medel genom vilka Europa följer dessa mål blir alltmer pragmatiska, till och med transaktionella. Green Deal-idealism ger vika för en mer hårdhudad realism, där klimathandling motiveras inte av sin miljömässiga nödvändighet, utan av sitt bidrag till säkerhet, konkurrenskraft och strategisk autonomi. Det är ett skifte som speglar tiden – ett Europa som, genom bitter erfarenhet, har lärt sig att överlevnad ofta kräver kompromisser.
Och så kvarstår paradoxen. Von der Leyens Europa är ett som har gjort anmärkningsvärda framsteg i att befria sig från oket av utländsk energiberoende, där användningen av förnybar energi nu överträffar fossilbränslen, där grunden för en cleantech-ekonomi läggs. Men det är också ett Europa där the Green Deal och dess stora ambitioner skalas ner, där vägen till klimatneutralitet störs av missade mål och utspädda åtaganden. Framgångarna är verkliga, men så är också motgångarna. Frågan som förblir obesvarad i hennes tal är om detta Europa – detta mer pragmatiska, mer försiktiga, mer strategiskt inriktade Europa – kan det fortfarande göra anspråk på manteln som global klimatledare, eller har det kastat denna mantel i överlevnadens namn.
Trendrapporten är författad av LarsGöran Boström
Developer of SOE Wellness Community and Expert of Data Ethics and Developer/Author of the Course: Data Ethics – Navigating the Ethical Landscape of Emerging Technologies and helping businesses and other organisations to Re-Digitalise with European Products and Services
New Book! Now available in Print, eBook and audiobook
Printed edition available on Bokus.com and Adlibris.se etc. more is on the way
The eBook is also available in Google Play Books, Apple Books and Bokon.se more is on the way
THE PSYCHOLOGICAL GAME OF STOCKS - soon available on EuropeanTrends.net
An Gamified Space where YOU TEST and TRAIN YOUR SKILLS as a EUROPEAN STOCK TRADER and more
Skapa blogg poster, diskutera på forumet, skapa interaktiva böcker om matkultur och välmående.
